14 februari, alla hjärtans dag, kärlekens afton osv. Det ska skickas rosor, sötsaker, osötade sötsaker, billigt choklad, nallar med hjärtan, nallar utan hjärtan, geléhjärtan och andra typer av skräp till någon som man tycker har gjort sig förtjänt av lortet och som man dessutom anser sig hålla av lite extra. Sen ska det ätas middag på något halvtaskigt hak där man mot ett rejält överpris erbjuds en vidbränd och torr bit kött som de på menyn kallar ”oxfilé”, men som bäst har detta köttstycke suttit på en kolerasjuk strykhund som någon gång nosat på ett oxdjur.
Efter man avslutat besvikelsen till huvudrätt och tvingat i sig den sista droppen av husets ”vin” så ska det frossas vidare med någon kemikaliedoftande pannacotta toppat med något billigt, importerat, chokladhjärta som ger mer smak av plast-asken som den fraktats dit med än av själva chokladen.
Denna krystade och framtvingade kärleksdagen ska sedan avslutas med 39 andra, småfeta, och illaluktande par i en alldeles för liten biosalong med en gulsvettig bioduk och sprängda högtalare. Sedan, när den halvtaskiga romantiska komedin, med samma skådisar som gjort 37 exakt likadana filmer tidigare drar igång så ser man inte ett skit – för så klart så skulle världens tredje längsta människa genom tiderna sätta sig framför dig. Och på platserna längst bak sitter 7 fnittrande och granatprängda-akne-tonåringar och kastar popcorn i ditt bakhuvud tills saltet har frätt bort det lilla hår som återstod av din en gång så vackra, tjocka, kalufs. När man sedan lämnar detta tragiska filmpalats ska man sedan leva med skolios i flera månader på grund av knäna man haft i ryggen under den minst 2 timmar för långa skitfilmen.
Men vad gör man inte för att fira denna kärlekens dag..
/Herr Uggla
