No products in your shopping cart.
- Cart - 0 kr
Fredrik Falcks famösa fax
Fisförnäma festfixaren Fredrik Falck fixade frejdiga festligheter för förnämliga fågelfän, fräkniga fasaner, förfärligt fula finkar och för fiskmåsars förfallna farmödrar. Flertalet förfrågningar fick fåfänge Fredrik Falck försumma – för flagnad fax förvrängde finstilta frågor. Fastän Fredrick Falck fixade faxen felfritt förblev faxapparaten förkastlig för förfrågningar.
Förnärmade farbror Falck fick frispel. Fotogen förtärdes fruktansvärt fort. Flitigt flåsande fick faxen förverkliga fasansfulla faror: fallskärmshoppning fri från fallskärm, flammande flaskfångning, folkdans, fräknig farsot.. fortsättningsvis fortsatte faror fördärva faxen förbehållningslöst. Förtida förkom förståligt den förvanskade faxen.
Förevigad finns framlidne faxen fotograferad.
Alla hjärtans dag
14 februari, alla hjärtans dag, kärlekens afton osv. Det ska skickas rosor, sötsaker, osötade sötsaker, billigt choklad, nallar med hjärtan, nallar utan hjärtan, geléhjärtan och andra typer av skräp till någon som man tycker har gjort sig förtjänt av lortet och som man dessutom anser sig hålla av lite extra. Sen ska det ätas middag på något halvtaskigt hak där man mot ett rejält överpris erbjuds en vidbränd och torr bit kött som de på menyn kallar ”oxfilé”, men som bäst har detta köttstycke suttit på en kolerasjuk strykhund som någon gång nosat på ett oxdjur.
Efter man avslutat besvikelsen till huvudrätt och tvingat i sig den sista droppen av husets ”vin” så ska det frossas vidare med någon kemikaliedoftande pannacotta toppat med något billigt, importerat, chokladhjärta som ger mer smak av plast-asken som den fraktats dit med än av själva chokladen.
Denna krystade och framtvingade kärleksdagen ska sedan avslutas med 39 andra, småfeta, och illaluktande par i en alldeles för liten biosalong med en gulsvettig bioduk och sprängda högtalare. Sedan, när den halvtaskiga romantiska komedin, med samma skådisar som gjort 37 exakt likadana filmer tidigare drar igång så ser man inte ett skit – för så klart så skulle världens tredje längsta människa genom tiderna sätta sig framför dig. Och på platserna längst bak sitter 7 fnittrande och granatprängda-akne-tonåringar och kastar popcorn i ditt bakhuvud tills saltet har frätt bort det lilla hår som återstod av din en gång så vackra, tjocka, kalufs. När man sedan lämnar detta tragiska filmpalats ska man sedan leva med skolios i flera månader på grund av knäna man haft i ryggen under den minst 2 timmar för långa skitfilmen.
Men vad gör man inte för att fira denna kärlekens dag..
/Herr Uggla
Stig-Britt Brittstigsson
Snöovädret utanför mitt holkfönster påminner mig om de vedervärdiga vintrarna jag genomled någon gång under 60-talet då jag befann mig på Antarktis och gästarbetade som hästsadelförsäljare för 25 öre per timme. Jag blev placerad där av min arbetsgivare tillsammans med en tvekönad kolibri namngiven Stig-Britt Brittstigsson. Det var ett par tuffa år vi arbetade oss genom Stig-Britt och jag – för det var inte så att det myllrade av hästar (eller inte några andra sadelbärande djur för den delen heller) på den iskalla kontinenten.
Efter några veckor utan försäljning så beslutade vi oss för att sy om sadlarna till kängor för plattfotade pingviner. Herr/Fröken Brittstigsson hade ett förflutet som lökvästskräddare* i Unionionion och lärde mig hur en symaskin skulle tyglas. Och vilken succé det skulle visa sig vara med dessa skodon! Kängorna sålde slut inom loppet av några dagar och jag blev berfordrad, och förflyttade till varmare breddgrader. Men Stig-Britt förälskade sig i en knubbsäl och valde kärleken framför karriären.
Det visade sig i efterhand vara ett stort misstag eftersom denna knubbsäl egentligen var en förklädd bågfil och därför saknade både liv och själ. Ingen har sett Stig-Britt efter den misslyckade bröllopscermonin där han insåg att hans käraste egentligen var ett verktyg.
/Herr Uggla
(*En lökväst är precis vad det låter som.. En väst gjord av lök.)
Lopp-letar-läger i Lettland?
För cirkus 23,47 år sedan när jag precis klivit ur min gråmögliga, samt ofantligt obekväma säng och satt vid frukostbordet och avnjöt en halvfull mugg med morgonmjöd som det knackade på den något ruttna ytterdörren. Det var dem lokala flickscouterna som hade bakat något vidrigt som de ville sälja till mig så att de skulle kunna åka på lopp-letar-läger i Lettland. Jag hade förstås inte en tanke på att köpa det där som de kallade för bakverk. Bara lukten från det fick mig att vilja slita fjädrarna av mig och doppa mig tjära. Men, en gentlemanauggla som jag är så bjöd jag in de 3 små spillevinkerna på slarvsylta och spenat samtidigt som jag läste en 3 timmar lång haiku på vietnamesiska. Tyvärr så somnade en av dem små flickebarnen halvvägs in så jag fick väcka den lilla parveln och börja om från början så att de skulle få en ärlig chans att avnjuta den i sin helhet.
Jag fick en tid senare veta att det inte blev något läger för flickscouterna. Så det var väl för väl att jag inte slösade bort mina surt förvärvade mynt på deras nonsens utan istället gav dem ett gott skrovmål och en upplevelse i världsklass.
/ Mr Owl
Herr Ugglas nyår
På nyårsfesten för lite drygt en vecka sedan hemma hos Timmy, Tim & My var stämningen på botten. Nästintill ingen var belåten över den övergödda nyårssupén som hade serverats på ett fat av sammanflätade skalbaggsnaglar och krutonger från Krutongien och uppe på scenen öste det östeuropeiska polka-bandet från Gränna på med sina allra senaste skifflelåtar medan folket på banan dansade foxtrot som om det vore 1996 igen.
Själv satt jag och mös med en härsknad hackspettsäggtoddy i ena vingen och en lufttorkad mjölbagge i andra och filosoferade över det svunna året som nyss försvunnit. Som bordsdam hade jag en gammal gam som lyckligtvis för mig var lam från nacken och ner så jag slapp bjuda upp denna skata till gam på en dans. Men ut ur askan och rakt in i skärselden så tvingades jag istället att lyssna på hennes oerhört ointressanta plädering om moldaviska 50-talsstumfilmers inverkan på päronens päronformade form. Denna timmars långa monolog pågick ända fram tills några minuterna innan tolvslaget då jag fick en anledning till att bryta mig ur det hemska samtalet och lämna för att se fyrverkerierna skjutas upp.
Avfyrningen gick galant och endast ett fåtal fågelfän fick sin vingar svedda och sina näbbar ofrivilligt flamberade – då de något runda under tofflorna tyckte det verkade vara en bra idé att använda sina långa svanhalsar som uppskjutningsstativ.
Allt som allt var även denna, liksom alla de föregångna nyårfester, lite lagom horribelt med en eftersmak av besvikelse och ångest. Men det blir väl bättre till nästa år som man alltid tänker..
/Herr Uggla
Agatha Ragata
I ett litet mögligt ruckel till kolonilott hade vi precis flyttat ihop, jag och Agatha Ragata som precis hade blivit nyexaminerad nötknäppare. Det var på fjärde eller femte grenen ,om jag inte missminner mig, i ett ruttet bokträd mittemot kärnavfallshanteringen i Tjernobyl som vi hade funnit vårt drömbo. I åratal hade vi sparat för att få ihop handpenningen på 15 scharlottenlökar och 27 näbbmusnäbbar så att vi äntligen skulle kunna inleda vårt liv tillsammans utan att några näbbvisa föräldrar la näbben i blöt.
Tidigare hade en man vid namn Handfallne Hermelinen Herman varit bosatt i det som skulle bli vårt kommande hem. Herman hade haft ett stillsamt och lyckligt liv tills han, en färglös septemberdag i november, olyckligt snubblade på en kålrot när han sträckte sig efter sin monokel på badkarskanten, och trillade rakt ned i en skål med extra saltade jordnötter. Herman var extremt allergisk mot jordnötter och fick sådana pass allvarliga hjärnskador att han dagen efter blev han tvångsintagen på Hemelinska Institutionen för Jordnötsallergiker.
Men mitt och Agathas liv tillsammans blev inte så långvarigt. För redan veckan efter vi hade flyttat in så kom det 4 konstaplar inrusande genom altandörren och grep Agatha Ragata. Det visade sig att hon sedan barnsben var en efterlyst mårddjursmördare, och att det var hon som låg bakom Handfallne Hermans allagerichock.
Efter en relativt kort rättegång blev Agatha dömd till 23 år i elektriska gungstolen och lämnade mig ensam i det radikala ruckel som också hade blivit osäljbart p.g.a någon olycka som hade inträffat hos grannen. Det var bara till att flytta vidare och till nästa bo och nästa äventyr..
Filip Fasan & Kakaduan Kornelis
Det var jag, Filip Fasan och Kakaduan Kornelis som var eliten i skogsdungen där vi hängde de sena nätterna och de tidiga mornarna. Vi var kungarna som alla såg upp till och de coola killarna som alla sparvar ville få ägg med. Vi hade ett tillhåll i en mossig gammal stubbe där det allt för ofta festades på jästa rönnbär och torkade toffeltassar och i taket hängde det en discokula som aldrig slutade snurra och genom porten strömmade det in nya doffsingar varje kväll.
Filip Fasan var en jäkel på att dansa foxtrot med trätofflor och det var såklart också därför han, ohotad, hade mest lycka med damerna på dansgolvet. I baren hängde en, alltid trevligt jäst, Kakaduan Kornelis och med bara orden genom hans välsvarvade näbb fick han pinglorna att svimma av åtrå. I hörnet, bredvid flipperspelet, stod jag och såg sådär mystiskt ut som bara en uggla i hatt kan göra, och charmade skogssandalerna av de allra vackraste hackspettsdamerna.
Det var fantastiska tider man levde i. Men också dyra. Idag sitter man här och betalar underhållsbidrag till 37,5 ungtuppar, varav hälften är muppar. Inte heller besitter man inte längre den charmen man då gjorde och nu är man glad om damerna tar i en med lyftkran på 5 kilometers avstånd.
/Herr Uggla
Historian om en katt i kravatt
För längesedan så levde jag tillsammans med min rumskamrat Piotr, som var en pompös lagom tjock katt som var väldigt förtjust i att bära kravatt. Piotr var en kufisk filur som hade sina rötter i Tajikistan som han flytt ifrån när presidenten, i en mörk period i deras historia, införde lag på att alla måste bära avhuggna katt-tassar runt halsen varje torsdag mellan 13.03 – 19.31. Med morrhåren i halsgropen lyckades han smuggla sig ut ur landet onsdagen innan lagen hann träda i kraft. Utklädd till en daggmask med dag-mask lyckades han ta sig ut ur landet genom att muta en vakt vid gränsen med 2 sandaler och en lamahalsduk från Guatemala. I flera år efter den omtumlande flykten levde han i rädsla i sin daggmask-mask och undvek all social kontakt tills han en fulfuktig februariförmiddag beslöt sig för att bli katt för sin kravatt och en gång för alla kasta masken.
Idag lever Piotr, trots 8 hjärtinfarkter, i Etiopien med sin livspartner, sina 17 barn och 23 barnbarn. Där jobbar denna katt i kravatt som volontär som sandsopare i öknen.
/Herr Uggla
Herr Ugglas första kärlek
Jag minns fortfarande den dagen då jag fortfarande var ung som en tupp och hurtig som en sparv. Vädret utanför holken var fenomenalt och solen hade tacksamt smekt min näbb när jag ivrigt trampat hem från internatet iklädd mina gamla damasker och skinnpaltor. Där hemma hade nämligen gammelfarmor Sven-Hild (som för övrigt hade ett förflutet som jonglör i Tanzania) lagat till min favoritmåltid, som på den tiden var kattastroganof med bladlöss. Inte så konstigt att jag hade så bråttom hem. Lite för bråttom kanske. För oaktsam och vild som jag var när jag gled fram genom skogsmullen körde jag plötsligt på en fullfjädrad, utomordentligt vacker ung-uggla. När hon låg där blodig och med brutna vingar så spreds sig en värme och en brinnande energi i min uggliska kropp som jag tidigare aldrig hade upplevt. – Det var så jag kände när jag först träffade din gammelfarfar, berättade Sven-Hild vid ett senare tillfälle. Jag försökte vid upprepade tillfällen, när hon låg där på marken, bjuda ut denna ung-uggla, men det förblev resultatlöst trots min ihärdighet och jag fick trampa hem besviken och nedstämd av hennes brist på gensvar. Nu många år senare förstår jag att hennes ointresse antagligen berodde på att hon var medvetslös och halvdöd på grund av de inre blödningarna hon fick vid kollisionen. Men sin första kärlek glömmer man aldrig hur illa den än slutar. Hoho så länge! /Herr Uggla 
om Herr Uggla
Herr Uggla är en trevlig men överdrivet seriös krabat. Han avnjuter gärna långa promenader vid stranden och i Kalahariöknen. När han känner för att lyxa till sin vardag mumsar han gärna på en, helst 12-årigt lagrad, näbbmus serverad med 2 teskedar sur timjan. Han är inte typen som har något speciellt sinne för humor utan han anser att att humor är något för dem som inte förstår allvaret i livet och han uppfattas ibland av sin omgivning som ganska bitter, torr och störd.
Sin karakteristiska huvudbonad köpte han på en marknad i Calcutta när han i sin ungdom cyklade på en enhjuling från Kiev till Hanoi. Han har sedan den gången endast tagit av sig hatten en endaste gång. Det var när han friade till sin fru. Tyvärr finns hon inte längre med oss då hon led av hybris och skulle bli den första att flyga, dränkt i bensin, genom en skogsbrand i Australien. R.I.P fru Uggla.
Hemma i holken hade hon lämnat 3 okläckta ägg i schäslongen för Herr Uggla att ta hand om medan hon skulle iväg på sitt äventyr. Herr Uggla vakade och ruvade på dessa ägg i 17 år tills han till slut tröttnade och beslöt sig för att göra en vedugnsomelett.
Namn: Herr Uggla
Ålder: Någonstans mellan 62-79 år
Bor: 12rums-holk på Vitryska rivieran
Yrke: Aktiv pensionär/Gatuartist
Diagnos: Mild schizofreni
Skostorlek: 2 och 3/4
Civilstatus: Änkeuggla
Hobby: Hålla i antända fyrverkeripjäser
forget me
Ugglaihatt.se stödjer kampen mot Alzheimers och samarbetar med Don't forget me.
Don't forget me är ett nätverk på Facebook för drabbade och anhöriga. Nätverket vill synliggöra demenssjukdomar och samlar även in pengar till forskning. Anna Åberg är grundare.
E-butik
Måndag-Söndag: 00.00-24.00
© Copyright Studio R Grafisk Design & Reklam - webbdesign av re:solution